Det här var inte i går och inte i förrgår heller men det var tidigt 70-tal och när jag en gång hälsade på moster Karin fick jag mamma och pappa att köra till macken för att jag skulle få se tuffe-Uffe. Kanske ta i hand och få en autograf, om jag hade tur.
Jag var åtta år eller så och hade inte tur för Sterner var inte där den dagen.

Kanske var det då min fascination för kändisar startade. Den har inte gått ur än, trots att jag i arbetet även på lokaltidning träffat en och annan berömdhet.
Egentligen är de ju vanliga människor, de också. Handlar, lagar mat, besiktigar bilen, hänger tvätt.
Men ändå omges de av en slags skimmer. Jag har funderat över vad det är som gör att jag så till den mildra grad iakttar även b-kändisar om de till exempel sitter på färjan. Titta, nu läser hon som var med "Nudlar och nollåttor" tidningen. Kolla, han från morgonsoffan går på muggen!
Men naturligtvis låtsas jag som att jag inte bryr mig. Tittar på allt annat om jag står i kön bakom henne från "Beck" fast det skriker i skallen: DET ÄR JU HON!

Status Quo var stora i min blå Wrangler-värld och jag har spelat deras liva-skiva från Glasgow så vaxet knastrar, kört "Hello!"-plattan på kassett senare i livet i min gula Corolla medan milen rullade undan.
Så det är naturligtvis extra speciellt att intervjua någon som verkligen betytt något i ens liv.
Jag var fokuserad och lite barnsligt nervig i flera dagar innan samtalet till Francis Rossi, trots att intervjuande faktiskt är mitt yrke. Och trots att jag satte mig med mig själv och tänkte: vad är det egentligen som kan hända?

"Egentligen är de vanliga människor", skrev jag har ovanför, ser jag. Egentligen. Detta ord, skrivet utan särskild tanke, signalerande att de är vanliga människor - men bara lite grand.
För lite ovanliga är de nog. Åtminstone vill jag att de ska vara det. Vi vill helt enkelt inte veta att de är som folk är mest för då finns ingen magi kvar.
Jag har lärt känna en del kändisar genom åren och till min fasa upptäckt är att de faktiskt är helt vanliga människor. Som äter kanelbullar, lagar mat och skrattar åt dåliga vitsar. Men det är antagligen bara just de som är. Alla andra är nog lite speciella.

20 år senare, 1990, träffade jag Ulf Sterner i Färjestads ishall. Jag var där i jobbet och gjorde en kort intervju med honom. Jag har den sparad än. Men moster Karin är borta sedan många år.

Efter FRANCIS Rossi-intervjun fick jag förstås den fråga som jag själv stundom ställer; hur var han?
Jo, trevlig. Som de allra flesta riktiga kändisar. Tyvärr.